På fredag är det dags att prata inför drygt 100 skolbibliotekarier, bibliotekschefer, utbildningsförvaltningar med mera på Skolbibliotek 2011. På ett sätt ett väldigt smickrande uppdrag, på ett sätt väldigt skrämmande. Smickrande, därför att det är roligt att vara inbjuden talare. Skrämmande, eftersom jag inte har någon egentlig relation till bibliotekariejobbet som så.
Men, det är naturligtvis det som är poängen. Att få en yrkesroll belyst från ett annat håll, mera exakt från en doktorands perspektiv. Jag tänker hålla mig personlig och ge mina betraktelser. Ungefär så här bygger jag mitt resonemang på fredag:
Skolbibliotekarierna behövs mer än någonsin, i tider där digitalisering ”härjar” i skolan. Jag är i mångt och mycket en IT-romantiker, men jag kan också se att det ibland är svaret på en fråga vi aldrig egentligen ställt. I tider av en-till-en projekt (en dator per elev och lärare), läggs alltför mycket av arbetsuppgifterna som skall vila på bibliotekarier ut på annan personal på skolan. Skolbiblioteken håller inte öppet i samma utsträckning som tidigare. Detta är naturligtvis en ekonomisk fråga: digitalisering kostar pengar.
Nå, i en-till-en sammanhang har jag tidigare ivrat för att det finns fyra skäl till att bibliotekarierna är centrala knutpunkter. Här är några presenterade:
Centrala knutpunkter
Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.
Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.
Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.
Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och ”på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.
Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på ”läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.
Tekniken, skolan och bibliotekariens kritiska förhållningssätt
Så, detta är alltså bakgrunden och skälen till att skolbibliotekarier är centrala i skolan. Vad är det då i skolan och utbildningsvärlden bibliotekarier behöver hålla ett extra öga på, som de behöver vara extra skickliga på?
Jag finner fyra tekniktrender, där skolbibliotekarier behöver vara duktiga. Dessa fyra är naturligtvis inte de enda, se det snarare som ett axplock.
För att möta behoven i skolan enligt ovan behöver bibliotekarier för det första vara de allra främsta proffsen på sociala medier. De måste förstå deras logik, och inse att de främst inte är platser för att fiska upp information, utan också platser att socialt uppehålla sig på. Därmed sätts medvaron med andra i fokus för informationshanteringen. Om detta kan man läsa i min artikel Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. Lägg därtill, naturligtvis, en spetskompetens i traditionell informationssökning.
För det andra måste bibliotekarier förstå och också kritiskt förhålla sig till den mobilitet som är en trend inom utbildningsvärlden, och på så utgöra en motpol mot de krafter som lätt blir för ivriga. Med detta menar jag att det ivras för elevens ständiga tillgång till undervisningsmaterial, och tron på elevens förmåga att göra det bästa av den tillgängliga informationen. Här behöver bibliotekarien balansera bilden med djupgående kunskap om för- och nackdelar kring olika sätt att göra lärandet mobilt och lättillgängligt.
För det tredje behöver bibliotekarier få full kontroll över alla de källor till öppna lärresurser som finns, och, återigen, anlägga ett kritiskt perspektiv till dess användning. Här finns goda möjligheter för bibliotekarierna att vara ett fantastiskt stöd för lärare, elever och andra inblandade parter.
För det fjärde behöver bibliotekarier fortsätta slå ett slag för den sammanhållna läsningen. Det kommer alltfler rapporter om hur en-till-en projekt och annn digitalisering i skolan fragmentariserar läsandet. När det gäller bokdistribution blir det alltmer populärt med läsplattor; antingen renodlade sådana, eller i form av surfplattor. Bibliotekarierna är de som är bäst skickade att förstå hur de olika tekniska möjligheterna påverkar läsandet och förståelsen av information, relativt den använda tekniken.
Men egentligen handlar det inte så mycket om teknik
Frågan uppstår då huruvida bibliotekariens utmaningar i den digitaliserade skolan bara berör teknik? Inte alls. Jag skulle till och med säga att det allra minst handlar om teknik, trots att jag skrivit flödigt om det ovan. Det är snarare tre andra aspekter av tillvaron som bibliotekarierna, måhända tillsammans med teknikkunskap, behöver odla.
För det första blir det bibliotekariernas uppgift att stimulera till aktivitet, att gå från ord till handling i sina sökstrategier, eller vad som nu ligger för handen. Vi får inte glömma bort att en betydande del av diskursen kring en-till-en skolor berör en smula romantisk bild av att eleverna minsann är mer villiga att arbeta med sina skoluppgifter på fritiden. För att stimulera till detta behöver bibliotekarierna använda sig av en god pedagogik, de måste behärska den undervisande dimensionen i sitt arbete. Detta kopplar jag till bibliotekariens Logos.
För det andra behöver bibliotekarierna verka för dynamik hos berörda parter. Dynamik härstammar från trygghet i det man gör, utan trygghet blir individer statiska. Bibliotekarien verkar enklast för detta genom att behaga sina motparter – det vill säga att själva visa upp en personlighet som har vunnit allt på att anta ett dynamiskt förhållningssätt. På seminariet pratar vi om konkreta sätt att använda sig av sin personlighet för att stimulera just detta. Detta kopplar jag till bibliotekariens Ethos.
Sist men inte minst måste bibliotekarierna väcka nyfikenhet. After all, det är faktiskt nyfikenhet på det okända som driver allt lärande, så också i en-till-en projekt. Bibliotekarien gör detta genom att försöka nå ut och beröra – och detta med hjälp av sitt engagemang. Få saker får elever och andra kunskapstörstande så nyfikna som en handledande kraft som verkligen brinner för sitt yrke. På seminariet tittar vi på några metoder att nå just detta. Detta kopplar jag till bibliotekariens Pathos.
Så kommer mina 45 minuter se ut. För all del, se det nu inte som komplett och strunta i att komma. Tvärtom, det här är ramarna. Tillsammans kommer vi sedan fylla det hela med innehåll. För, vi ses väl på Skolbibliotek 2011, 14 oktober om eftermiddagen i ett höstklätt Stockholm?
Referenser
Fleischer, H. (2011). Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. Education Inquiry, 2(3), 537-549
Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Under review.
Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.
